söndag 23 februari 2014

Tiden som försvinner

Tiden har blivit vardag. Försvinner på något mystiskt sätt. Vilket troligen är positivt. Vi har dessutom spenderat tre veckor i Thailand. Sol, bad och slappa dagar. En lyckad resa då vi alla lyckades koppla av. Njuta av stunden. Utan stress.  Nervositeten jag kände innan försvann snabbt. Ebbe mådde bra. Han är som vilken 4 åring som helst.

För ett år sedan var det annorlunda. Ändå så lika. Kärleken.









Under och innan vår resa brottas jag ofta med tankar kring rättvisa. Till vår tur att leva just i Sverige. Till att än så länge tillföra 3 av 4 gruppen. Tacksamhet till allt vi ändå har. Varför just jag ska får möjlighet att göra en resa. Medan de jag träffar i t.ex. jobbet tampas med bostadslöshet, misshandel, depression för att bara nämna lite. Medan andra vi träffar på resan jobbar och sliter med passa upp på oss. Jobbar 8-22 i tre månader för att ev kunna känna i hopp pengar till studier. Jag får doppa tårna i sanden men andra sliter och kämpar. Många säger till oss."Ni har haft det så tufft" Visst har vi det, det är ur tufft att ha en unge som är sjuk. Men ändå har vi haft oändligt mycket fördelar. Har oändligt mycket fördelar.  Fördelarna jag har balanserar och boxas mot livets orättvisor. Kanske är det just i den matchen som friden kan infinna sig. För inte behövs det egentligen så mycket för att ha det ok. Jag kämpar med att inte låta orättvisorna äta upp mig.

I morgon är det dags för ny undersökning. Är cancerns borta? Finns det celler som leker kurragömma. Den tredje uppföljning. Konstig nog känner jag mig inte det minsta nervös. Vad är det för mening med det? Skulle det finnas elaka celler får vi veta i morgon. Jag får ta i tu med att livet brakar igen, då.
Inte nu.