torsdag 26 december 2013

Det där med tacksamhet och godhet


Jul för ett år sedan
 I bland. 
Särskilt på kvällen. Då Ebbe gosar in sig tätt in till mig och viskar "mamma jag tycker om dig". Då jag gosar in mig tätt in till honom. Väller och vräker sig en känsla fram. En stor våg av nästan löjlig tacksamhet. Vi har honom här. Känslan är ljuvlig. Vi har trots allt kommit lindrig undan. Den oändliga tacksamheten blandas med en känsla av vilja gottgöra. Gottgöra att det gick bra för oss. Annars kanske de inte gör det, längre. Det är en märklig känsla. Tacksamhet blandat med en vilja att vara god. Vilket jag alltid velat vara. Att hjälpa och stötta andra är för mig viktigt. Känslan blir i bland bara så konkret att jag kan ta på den. 

Tacksamhet blandat med tankar att inte vilja för mycket.  Att inte ta för stor plats. För då kanske något riktigt ont händer igen. 
Vi har bokat en resa till Thailand. 3 veckor. Ganska snart.  Känslan smyger sig på att vi utmanar ödet. Att leva och planera är att utmana. Att tro på livet.  Jag levde länge i icke planerande. Icke planerade för att kunna hantera den kris som hela tiden var. Icke planerande för att inte trilla djupt ned i besvikelsen grop när planering inte blev av.

Betyder mitt planerande att jag börjat våga leva igen? 
Att jag vågat börjat hoppas, på riktigt? 
Troligen
Eller är jag dumdristig? Utmanar ödet? 
Nja. Logiken säger nej. Känslor något annat.
Tacksamhet blandas med rädsla. En märklig rädsla av att ha förbruka vår tur. Genom att planera utmanar vi den trygga lunken. 
 
Men vad härligt de ska bli! 
Men vad härligt de är att leva!